Av Monica Gangi

Tankene – er de meg eller er de bare noe som kommer innom?

Underveis i dette kurset har det gått opp for meg at jeg ofte er mine tanker. Det vil si at jeg identifiserer meg med dem, og lever dem. Det har vært en verdifull bevisstgjøring å oppdage dette, slik at jeg kan gå ut av denne identifikasjonen.

Jeg er meg – og tankene mine er tanker.

Av Ann Kristin Pracheeta

Dei åtte vekene er over.

Er vi ferdig no? Er det slutt?

Ingenting er ferdig eller over.

Me fortset vidare med det me har lært, i kvardagen vår. I liva våre der me er. Framleis vera nyfiken og utforska oss sjølv. Framleis øva på å møta oss sjølve med venligheit, openheit og kjærleik.

Sei ja til deg sjølv

Me tek kontakt med fjellet vårt, pusten vår, kroppen vår. Om det er aktivitet, bevegelse inni oss så lar me alt vere som det er slik at me kan sitta i heile huset vårt. Me tek kontakt med ein del av kroppen vår, ei utmattande kjensle, noko vi har vurdert eller syns noko om. Me gjev total openheit til alt som er. Ved å sjå det og puste gjennom det så lar vi det bli skylt ut av oss. Berre observer det.

Vera fokusert og open.

«Sjå for deg at du sit på ein stein midt i ein virvelvind. Du ser det men du lar det vere i fred. Du går ikkje inn i den» – Katarina

Me seier ja til oss sjølv.

Katarina les eit dikt til oss medan me sit i huset vårt.

The Guest House

This being human is a guest house.

Every morning a new arrival.

A joy, a depression, a meanness,

some momentary awareness comes

as an unexpected visitor.

Welcome and entertain them all!

Even if they are a crowd of sorrows,

who violently sweep your house

empty of its furniture,

still, treat each guest honorably.

He may be clearing you out

for some new delight.

The dark thought, the shame, the malice.

meet them at the door laughing and invite them in.

Be grateful for whatever comes.

because each has been sent

as a guide from beyond.

Rumi

Kjærleiks-brev til oss sjølv

Katarina ber oss ta kontakt med pusten og med hjarta. Me sit ei stund og kjenner etter korleis me har det. Fysisk, emosjonelt – me gjev plass til det som er, tillater det, opnar oss for det som er. Synker djupare inn i brystkassa og når me kjenner oss klar skal me skrive eit kjærleiks- brev til oss sjølv. Me skal ikkje tenke på kva me skriv, berre skrive spontant frå hjarta utan å lyfte pennen frå papiret.

Det er stille ei stund, berre lyden av penn mot papir.

Og etterpå, når me var ferdig kunne me velje det sterkaste, det viktigaste me skreiv og sei det høgt slik at alle høyrte det. Om me ville.

Kvifor er det så vanskeleg å sei fine ting om oss sjølv?

Først vart me lattermilde, forlegne, flaue over å berre tenke på at me skulle sei fine ting om oss sjølv. Og så ei kjensla av at det er eit slags tabu.

Monika Gangi og eg valgte å sei ein setning av det me hadde skrive, og det var faktisk den same.

«Eg er vakker».

Kvar vår gong så sa me det høgt til oss sjølv, fleire gonger etter kvarandre. Monika Gangi fyrst. Kor vanskeleg det er å ta imot fine ord. Etter kvart som det blei sagt fleire gonger, så var det som om orda endra seg. Dei byrja å synke inn. At det faktisk kunne vera sant. Orda vart mjukare.

«Der var vanskeleg å seia det høgt så andre skulle høyre det, så derfor gjorde eg det» – Ann Kristin Pracheeta

Breva gav me til kvarandre, den personen skal ikkje lese det men ta vare på det. Og om eit halvår skal me sende dei tilbake til kvarandre og få lese våre eigne brev igjen.

Og med dette avsluttar me dette møtet vårt.

Nesten.

Er dette verkeleg siste møtet vårt?

Dei har gitt oss så mykje, kanskje meir enn me er klar over. Så me bestemte i lag at me ville sjåast igjen på denne måten. Katarina, Monika Gangi, Hans Dhama og meg; Ann Kristin Pracheeta. Om eit par månader og høyre korleis det har gått på denne reisa djupare i oss sjølv.

Me takkar oss sjølv, og kvarandre for alt me har fått,  alt me har gitt og alt me har vist.

Takk til oss.

Av Monica Gangi

Så langt har uttrykket “å være tilstede” fått en ny dimensjon.
En kan være tilstede på mange måter, men å være tilstede med både kropp, sinn og sjel er noe helt annet enn jeg tidligere forstod, noe for seg selv.

Jeg har vært tilstede med kroppen, mens tankene har vært på helt andre plasser. Når ungene har snakket til meg og spurt meg om noe, så har jeg bare svart samtidig som fokuset mitt har vært i det jeg holdt å med.

Det er en helt annen opplevelse både for ungene og meg når jeg snur meg vekk fra for eksempel pc og holder fokuset mitt helt og holdent på dem.

Av Monica Gangi

Jeg er overrasket over hvor dypt i oss gamle mønstre sitter.

Vi skulle stille oss på et sted i rommet vi var i og kjenne hva dette gjorde med oss. Jeg hadde ikke lyst til å gå inn i et hjørne hjemme hvor det var to vegger og en trapp på den tredje siden av meg. Jeg ble mindre og mindre, og krøp litt i sammen i måten å stå på. Pusten ble liten og trang, og det var virkelig ubehagelig.

Etterpå skulle vi stille oss et sted i rommet hvor vi hadde lyst til å stå. For meg var det midt i rommet hvor jeg hadde utsikt ut vinduer på to vegger. Det var åpent og oversiktlig, og der var det godt å stå.

Jeg tror at kroppen min husker og reagerer ut i fra noe jeg har opplevd tidligere i livet – som kanskje ikke har noe med situasjonen under øvelsen å gjøre i det hele tatt. Og allikevel spiller kroppen ut dramaet som den har erindringer om fordi den går over på autopilot ut i fra tidligere erfaringer.

Ukens kommentar av Katarina Lundblad

Inbjudan denna veckan är att pröva att hitta hem inuti sig själv och stanna med sig själv trots yttre omständigheter. Ibland är vi en miljö som är mer utmanande; kanske i en tunnelbana, på ett flyg eller är vi på retreat och känner oss kanske störda av någon annans inre stress,andning eller matvanor.

Var då stark och gå in i din egen kropp;
där har du fast mark under fötterna.
Betänk detta noga.
Ge dig inte av någonannanstans.
Så säger Kabir;
Kasta bort alla tankar på inbillade ting och stå fast i det du är.
Kabir

Väldigt ofta har man “sin egen plats” i lunchrummet på en arbetsplats och alla vet om det. Många kanske känner igen sig att när man är på kurs så får alla jättesnabbt en plats och det kan krävas lite mod att på “ta” en ny plats.
Jag var på en retreat med Jon Kabat Zinn och det var flera hundra personer där. Första morgonen hade de flesta tagit “sin plats”. Jag också. Jag satt på exakt samma plats i 9 dagar, mitt framför honom.

Jag kan alltså vara likadan, ganska mycket så. Alla som har varit på Dharma Mountain när det är retreat har säkert sett mig sitta vid en alldeles speciell plats vid elden. Say no more.

Vi behöver ju inte ändra för sakens skull men vi kan träna oss att ibland rucka lite på våra vanor – med ett stilla inre leende. Det kan vara spännande, kul och kanske en smula utmanande.

Är du redo för att bli överraskad?!

Gå inte ut ur huset för att titta på blommor,
min vän, bespara dig det besväret.
Inom din egen kropp finns blommor.
Varje blomma har tusen kronblad.
Det är en bra plats att slå sig ned på.
När du sitter i centrum anar du skönheten,
inom kroppen och utom den.
Kabir

När jag växte upp hade alla i familjen sina bestämda platser. Inget tvång men det var bara så. En kväll när jag och min far och åt – då hade min mor varit död i några år och min syster var inte där – kom jag plötsligt på att vi sitter ju på samma plats vid köksbordet som när jag var liten. Vi bytte platser regelbundet efter det och det blev som ett roligt experiment att rucka på gamla vanor och inte minst se köket ur olika persepktiv.

Forskning visar att genom träning i mindfulness så kan vi “bygga nya spår” i hjärnan som bla vidgar våra perspektiv på oss själva, andra och livet. Nyfikenhet är en stark komponent som ger lust att experimentera och upptäcka det nya. Vi går lätt på autopilot för det är enklast, vi är vana, vägen är bred, upplyst och bekant.
Att medvetet göra annorlunda, prova nytt ger oss nya perspektiv och kanske upptäcka att en gammal vana inte är där längre.

Låt oss rikta blicken inåt, vi skall då upptäcka stora områden,som ännu är outforskade; låt oss beresa dem och bli kunniga i den geografi vi har oss närmast.
Henry Thoreau

I mindfulness träningen utmanar och utforskar vi våra attachments – till vad det än nu må vara; stillhet, pengar, kunskap eller platser att sitta på. Attachments – fasthållande vid det som är bra eller dåligt är fortfarande ett fasthållande, ett klängande som stänger dörren till vårt hus. Gör oss rädda, försiktiga och beräknande. Same, same.

Det tunga är roten till det lätta.
Det orörda är källan till all rörelse.
Så färdas mästaren hela dagen
utan att lämna hemmet.
Hur strålande utsikten än är
dröjer han fridfullt i sig själv.
Varför skulle landets härskare
flänga runt som en tok?
Om du låter dig drivas hit och dit
förlorar du kontakten med dina rötter.
Om du låter rastlösheten driva dig
förlorar du vetskapen om vem du är.

Lao-Tzu

Me byrjar igjen, me landar igjen, me sit igjen.

Ser me med same, gamle augo eller er me nyfiken på oss sjølv?
Me let tankane, uroen, aktiviteten som er i oss få vera der og få gå. Og me gjer framleis ingenting. Det som er, er.
Behageleg? Ubehageleg? Stille eller mykje aktivitet i hovudet? Frå pusten og fjellet inkluderer me alt.

Katarina spør oss korleis har det vore denne veka. Er det noko som er nytt? Har vi gått tilbake til gamle mønster? Har me møtt stress? Har me hatt ubehagelege møter?

Monica Gangi seier at ho føler at ho ikkje har vore tilstade i nokon ting den siste veka. Sonen har vore sjuk så all tid har gått med til han.

Når Katarina spør henne så ser ho etterkvart at skilnaden er stor frå korleis det har vore tidligare i liknaden situasjonar. For ho har faktisk vore klar over at ho ikkje har vore tilstade og ho har kjent at ho har kunna sleppt det heilt; at det er heilt greitt. Før ville ho ha dømt seg sjølv som kor dårlig ho er og sett på alt ho ikkje fekk gjort.

«No har eg berre tenkt at sånn er det no. Eg ser også at et er stor skilnad i korleis eg har forholdt meg til sonen min. Eg har vore mykje roligare på grunn av at dei tinga som har stressa meg tidligare ikkje har stressa meg på same måte. Eg har ikkje blitt lei og irritert over det» –  Monica Gangi

Ofte når me tenker at me ikkje er tilstade så er me meir tilstade enn me har tenkt.

«Viss eg trur at noko er som det pleier å vere, så stopper eg opp i den idèen. Eller kva? Det skaper ei kjensle av at eg har ikkje vore tilstade» – Katarina.

Hans Dhama seier også at han har trudd at har ikkje har vore særleg tilstade i kvardagen sin. Men no ser han brått at han er meir tilstade når han hentar ved, når han fyrer i omnen, når han et, når han går tur. Desse daglegdagse tinga.

“Eg er nok mykje meir tilstade i denne kroppen enn eg har tenkt. Det kjennes godt ut, eg får ein klarheit i meg når eg oppdagar at eg er meir tilstade i kroppen” – Hans Dhama

Kor vel me å sette oss når me kjem inn i på eit venterom, ein kafè, eit møtelokale?
Tenkjer me over at det er visse områder av det me ikkje blir tiltrekt av og andre blir me veldig tiltrekt av, og at vi gjerne ut i frå det vel kor me set oss.

Så kvifor har eg satt meg der eg sit no? Er det gamal vane, kanskje det kjennes trygt, eller det var praktisk. Er det favorittplassen? Eller ein tilfeldigheit?
Me set oss ofte på same plass, same side – etter gamle vanar. Visse plasser kan vekke noko i oss, då gjerne på eit ubevisst plan.

«Å kjenne seg heime så mykje eg kan uansett kor eg sit» – Katarina

Katarina ber oss gå til ein stad i det rommet me er i no, der me ikkje vil vere.
Kanskje det kjennes kaldt, me mister energi, mister kontakten med kroppen og opplevinga av ein heil kropp. Eller kanskje me blir yngre, som då me var små? Er det noko me blir bevisst? Nye tankar?

«Det vart ubehageleg når eg gjekk der som ikkje kjentes godt. Eg vart liten igjen, som å stå i skammekroken. Skuldra eg pleier å få vondt i byrja også å bli vond» –Monica Gangi

«Når eg kom til den ubehagelege plassen så oppdaga eg at det var faktisk ikkje så ubehageleg som eg trudde» – Hans Dhama

«Der eg sat fekk eg ei kjensla av å vera ekskludert. Det var ein plass der eg ville ha sete med ryggen til mange og hatt lita oversikt over kva som skjer i rommet elles. Det var ubehageleg» – Ann Kristin Pracheeta

Og så skal me sjå oss rundt etter ein plass me syns betre om, seier Katarina, ein stad som kjennes mest bekvem.
Kva er det som gjer at denne plassen er betre? Korleis kjennes det? Skjer det noko i kroppen? Kva er det med denne plassen me tykkjer om?

«Eg stilte meg midt i rommet og eg kjente det vart betre i kroppen. Eg justerte litt korleis eg stod slik at eg fekk sjå ut glaset og så var det opent på andre sida av meg. Det endra seg i kroppen; eg blei vaksne igjen inni meg og eg kjente eg stod meir stødig på beina» – Monica Gangi

«På den behagelege staden så var det mykje meir lunt og varmt; eg kunne kjenna at den spenninga som eg hadde hatt på den andre staden slapp taket i meg. Her hadde eg betre oversikt over rommet samtidig som eg også fin utsikt ut mot skogen. Her kunne eg sete lenge» – Ann Kristin Pracheeta

«Det vart varmare i kroppen. Frå her hadde eg betre oversikt og eg kunne lettare sjå om det kom andre inn i rommet. Eg kunne også sjå ut på trea, vatnet, fjella – det er noko eg liker godt å sjå på». – Hans Dhama

Dette viser oss kor fort kjensler, fornemmelsar skiftar i kroppen. Og å verta klar over at det ikkje er oss. Når me kjem til eit ukjent lokale, stig på bussen, går inn i ein butikk.

Katarina ber oss ta kontakt med ein del av kroppen vår me ikkje syns noko om, ein del me har skjelt mykje på, oversett eller gløymt – me vender merksemda vår mot ein slik stad i kroppen vår.
Og me møter den med nærvær, venligheit, medkjensla, openheit.

Med pusten.

Med kjærleik.

Ingen ting skal endrast, bli betre, bli meir eller mindre. La det vere rom for alt.

Og me gjev oss sjølv tid.

«Dette gjorde veldig godt. Eg fekk mange gode tankar og det var som om det blei meir plass inn i meg» – Hans Dhama

Eg sjølv kom i kontakt med gråt, noko som eg fyrst haldt igjen. Fordi eg er redd for å bli dømt på ein eller anna måte på grunn av det. Det fekk meg til å tenke på ein dikt eg skreiv for over ti år sidan.

Ei tåre

Kan ikkje

Vil ikkje

Skal ikkje

Gråta,

For då kan

Dei sjå det.

Må ikkje

Bør ikkje

Tør ikkje

Gråta

For det set

Spor,

Og då kan

Dei sjå det.

Ingen kan

Sjå det.

Ingen får

Sjå det,

For når eg gret

Er eg naken.

Heimeleksa

Eigen trening gjerne utan å bruke cd-ane. Trena i kvardagen; ved stress, behagelege, ubehagelege eller stressa møter. Gå når me går, et når me et, pust når me pustar og sit når me sit.

I møte med andre

Av Ann Kristin Pracheeta og Hans Dhama

Projisering

Vi hadde en øvelse denne dagen som gikk utpå å stå overfor en person vi ikke likte og en vi likte å stolte fullt å fast på.

Hvor nær kunne vi stå og fremdeles være komfortabel.

“Hva jeg følte når jeg sto der som personen som ikke blei likt. Følte det veldig godt når hun testa grensene sine, ikke noe behagelig for meg å stå der og hadde mest lyst til å rygge. Men det skulle jeg jo ikke, eller kansje jeg kunne gjort det.

Når jeg skulle se for meg en person jeg ikke likte da var det mye lettere å bestemme selv hvor nær jeg kunne gå for å føle det komfortabelt, finne den balansen inne i meg.

Når jeg skulle stå overfor en venn vi stoler fullt og fast på var det mye lettere. Da ble det en ren deling av vennskap og kjærlighet til denne vennen. Det er bare veldig godt det!”

-Hans Dhama

“Eg opplevde at når eg såg for meg den person eg mislikte eller ikkje hadde tillit til på så var det ikkje særleg godt og stå ovanfor den personen. Eg hadde mest lyst til å gå langt, langt vekk.

Eg kunne liksom ikkje koma langt nok unna. Eg hugsar Katarina spurte om eg klarte å ta eit steg nærare etter ei stund. Og det klarte eg, og då vart alt brått endra. Då var det greitt eller nøytralt å stå der. Det var ikkje så fælt som eg trudde det kom til å bli.

Eg opplevde også det same når eg skulle representera ein person som var mislikt. Det var ikkje behageleg å kjenne på det, ville helst rømme.

Når det kom til ein person eg hadde tillit til så ville eg berre gå nærare og nærare den personen. Det var berre godt, og det var fullt av glede inni meg.

Denne øvinga seier meg noko om at det eg sender ut det kan andre bli påverka av. Samtidig så ser eg at av og til kan tankane rundt at eg misliker ein person få situasjonen til å bli verre enn det den er. Som eg opplevde her; eg trudde det skulle bli uuthaldeleg å gå eit steg nærare, men så viste det seg at det var noko heilt anna som møtte meg.”

– Ann Kristin Pracheeta

Forskjellige reaksjonar

“Når eg gikk mot den andre personen og ble møtt med å bli stoppet så var det som å gå på en murvegg utan i det hele tatt å komme nær den andre personen.

Når jeg selv skulle stoppe personen som kom mot meg, så kjente jeg at jeg stod stødig og klar til å stoppe den som kom i mot meg. Jeg tenkte at: «Stopper hun eller stopper hun ikkje». Men det gjorde hun jo, og da kjente jeg krafta mi på en behagelig måte.”

-Hans Dhama

“Den ene gangen skulle jeg bare vike unna når hun kom. Og akkurat rett før hun nådde fram til meg så bare gikk jeg til side så hun for rett forbi. Da følte jeg en veldig lettelse inni meg og en utrolig fin følelse.” – Hans Dhama

“Ene gangen ble jeg møtt med at personen krøket seg sammen og sa «Unnskyld! Unnskyld» og fikk jeg en merkelig følelse som er vanskelig å beskrive. Hun føltes veldig stakkarslig. Når jeg selv skulle gjøre denne øvelsen så var det eneste jeg fikk frem av lyd noen rare hyl; jeg følte meg liksom så liten og det likte jeg ikke.” – Hans Dhama

“Den eine gonga eg gjekk mot ein anna person så tok ho tak i hendene og førte meg forsiktig forbi. Det var ein litt rar følelse; eg kom liksom med full kraft og så berre forsvann all krafta mi då eg blei møtt slik. Litt den same kjensla fekk eg då personen veik til side. Brått var ho berre vekke og det var ingen motstand der; det blei ingen «fight».

Når eg sjølv møtte den personen som kom mot meg med å berre føre ho lett forbi meg så kjente eg på at eg var i krafta mi; det var godt å kunne reagere slik.”

– Ann Kristin Pracheeta

“Eg kjente når eg skulle stoppe den personen som kom mot meg, så lurte eg på om eg hadde nok kraft til å gjere det. Samtidig var det også litt ubehageleg å måtte stoppe ein person, men når eg hadde gjort det så fekk eg også kontakt med krafta mi.” – Ann Kristin Pracheeta

“Det var også ein god følelse å berre springe til side når ho kom mot meg, å sleppe å forholda meg til den andre personen. Berre la det gå forbi meg.” – Ann Kristin Pracheeta

Av Monica Gangi

Under vårt forrige møte fikk jeg en overraskende innsikt. I møte med andre mennesker har jeg aldri tenkt noe over hvordan jeg er. Det har bare vært synlig for meg hvordan den jeg har møtt er.
Enten en hyggelig venninne, en person jeg tror at ikke liker meg, en dame som vet alt så mye bedre enn meg og så videre.

Mine holdninger og følelser har utrolig stor betydning i møte med andre mennesker. Det nytter ikke legge skylden på andre om jeg blir uforlikt – altså gi den jeg møter skylden for at vi ikke kommer overens. Ansvaret er like mye mitt som motparten sitt. Jeg blir  minnet om det gamle ordtaket: “Smil til verden, og verden smiler tilbake.” Jeg vil si møt andre med et åpent sinn, og du vil bli møtt med åpenhet tilbake.

Det som har blitt veldig klart for meg nå etter denne uken, er at jeg alltid påvirker mine møter med den jeg er. Altså – jeg kan ikke legge noen skyld på andre for hvordan de er mot meg, men heller se på hvordan jeg selv er og hva slags signaler jeg sender ut i møte med akkurat den personen. Utrolig lærerikt!

Det er vel ikke dermed sagt at jeg heretter vil være bevisst på dette hele tiden, men om jeg har det med meg i blant vil dette være en flott forbedring.

Kor er me på veg?

Av Ann Kristin Pracheeta

Me byrjar timen med å ta kontakt med sittestillinga vår. Katarina leier oss tilbake til kroppen vår – igjen og igjen. Til fjellet vårt, huset vårt. Det er det same, men samtidig nytt kvar gong.

Så skal me sjå for oss eit vanskeleg møte eller samtale me har hatt med ein person i veka som var – korleis var augekontakten, stemma, kroppspråket, kjensla mllom oss, eller det me ikkje kjente. “Gjer det i kroppen, ikkje berre frå hovudet”, seier Katarina. “Legg gjerne ei hand under navlen eller over hjarta for å støtte kroppen.”

Kanskje klarer me å vera i oss sjølv, i heile kroppen vår når me er i møter som er vanskelege. Korleis var den stressa situasjonen? Kva kjente me fysisk i kroppen når me opplevde den vanskelege samtalen? Kor? Kva kjensler vekka det? Kva er me blitt meir bevisst på?

Me pustar gjennom hendelsen. Heile kroppen er med. Me pustar så me høyrer det sjølv.
Me opnar oss for alle fornemmelsar som kjem samtidig som me sit i fjellet og pustar igjennom det.

“Korleis var det? Er de nokon som sit igjen med noko i kroppen?” spør Katarina.

Gangi seier at det sit i kroppen endå. Det som tynger.
«Eg lot alle kjenslene eg hadde i dette møtet med ein person koma fram. Eg berre åpna opp. Det blei vondt også no; det var som om eg vart mindre og eg nesten forsvann. Eg blei redd, og ville berre bli borte og gøyme meg. Det som vart igjen til slutt var ei smerte i venstre skulder. Samtidig som eg gjekk inn i det så klarte eg å ta eit steg tilbake og observere det. Og eg lot det vere som det var».

Medan ho snakker om det så kjenner ho at ting slepper i kroppen, og Katarina ber henne om ha med seg vidare no ein ytterst venleik mot denne redsla ho har opplevd.

Kva er det som eigentleg som skjer i oss i denne Mindfulness prosessen?

Tidlegare i dette Minfulness- programmet så hadde øvingar som gjekk på å bli meir bevisst på det behagelege i oss, dei gode opplevingane, det som gjorde godt. Me vi gjerne tilbake dit. Det var eigentleg godt, enkelt og fint å vere der.
Kva er nå vitsen med å dukke ned i dette vanskelege, tunge, negative? Og i tillegg i detalj gå gjennom vanskelege kjensler i oss?

I og med at dette gjekk igjen i gruppa så spurte me i dag om det er vanleg å ha så mykje motstand i ein slik prosess. Ja, det er heilt vanleg, seier Katarina. Etter fjerde, femte veka så pleier det å auke endå meir. Me blir igjen påminna – har me motstand så er det det som er akkurat då.

«Hugs å sjå motstanden med venlege augo. Ha respekt for den» – Katarina.

Me ler letta av og høyre det, og me kjenner me kan trekkje pusten djupare.

På denne reisa skal me ikkje skal nokon stad. Anna enn å øve oss på å vera i oss sjølv der me er. Ikkje der me trur, tenkjer, føler at me burde vore.
Og det kan vera vanskeleg og sårbart. For då viser me oss sjølv som me er. Verken meir eller mindre.
Når me står, går, er i oss sjølv, i det som er ei sanning for oss –  så kjenner me også at me veks.

I møte med andre menneske.

Kva tankar, kjensler, holdningar møter me andre mennesker med?
Kanskje har me tanker og idèar me til stadigheit tar med oss inn i møtet med mange eller visse personar. Og desse personane vil også møta oss ut i frå det. «Ho er alltid slik, han er alltid sånn». Det er der me møter dei og det er slik dei vil vise seg for oss. Det går troll i ord.

«Ofte er vi ikkje klar over at vår eigen reaksjon kan påverka den andre for vi er så opptatt med oss sjølv» -Katarina

Viss me for eksempel er sint, korleis kjennes det om den me er sint på rømmer unna, kjefter tilbake, overser oss eller møter oss med forståelse? Og korleis reagerer me om nokon er sint på oss? Korleis kjennes det å kommunisere med ein person som angriper?
Har me eit mønster me pleier å fylgja når slike situasjonar oppstår? Kor bevisst er vi våre eigne reaksjonar?

Kva skjer inni oss når me møter ein person me er trygg med og stoler på? Kva skjer når me møter ein person me oppfatter som utrygg, ein me misliker?

«Me er oftast mest redd for det som skjer inni oss sjølv, og treng å forstå at det er vårt eige ansvar å ta hand om det som skjer i oss. Naturlegvis er det lett å kjenne at det er den andre det avhenger av når vårt nærvær, vår indre aldre eller kjensler skiftar i forhold til kven me møter. Jo meir me kan legge merke til kva som skjer inni oss og stå i det kan desse gamle mønstera løyse seg opp steg etter steg. Antakeleg kjem vi til å oppdage at mange av dei som triggar oss vekker ein del av os sjølv som vi endå ikkje har kunna omfamna eller som representerar noko frå ein person me tidligare har møtt og som kanskje ikkje var tillitsvekkende for oss.” – Katarina

Denne gongen hadde me øvelsar der me kjente på våre eigen reaksjonar i møte med eit anna menneske på forskjellige måtar.

Og til slutt – ville me ta ein bodyscan eller ein dans?
Valet var lett – Mindful dansing – igjen!

Av Hans Dhama

Føler på det nå hvor lyst jeg har til å gjøre andre ting enn å skrive om dette. Det er mye enklere å ikke gå inn i situasjoner som jeg er i. Denne uka har vært veldig fin; trodde ikke jeg skulle komme borti noen ubehagelieg samtaler men den gang ei.

Så kom denne samtalen som gjorde at jeg må tenke nytt innen arbeid. Plutselig var det ikke noe mer arbeid før påske og jeg blei veldig lei meg til å begynne med –  for jeg trodde jeg hadde arbeid nå. Men så pusta jeg i det og jeg kunne kjenne at det begynte å slippe taket. Jeg trengte jo pengene der og da. Derfor ble jeg skuffet over situasjonen, for jeg hadde egentlig ikke råd til å ta mer fri. Det som var veldig fint med denne situasjonen, var prosessen som skjedde i etterkant. Jeg pusta i det og kjente godt hvordan det slapp taket i meg, alt sammen. Det gikk fra å være låst fast i hele systemet mitt til å bli en frigjørelse i meg, en lettelse.

Noen ganger skjer dette i meg. Når jeg kommer i vanskelige situasjoner så slipper jeg alt og lar det som er større ta over i meg. Det er en fantastisk opplevelse når det skjer, en frigjørelse av hele jeg-et.

Ukens kommentar av Katarina Lundblad

Vi har kommit till gång 5, mer än halva programmet är avklarat. Denna gång börjar vi med att stanna upp en stund – reflektera kring några frågor.

Kanske gick vi med i programmet och hade stora förhoppningar om att må bättre, att få mer energi, bli värkfri, sova bättre eller känna glädje. Hur är det med ev. besvikelser, förväntningar, känslan av att sitta fast? Hur committad till träningen har jag varit, börjar jag tappa lusten att vara med eller är jag fortfarande taggad och känner lust och nyfikenhet i träningen. Vad har jag lärt och blivit medveten om hittills, hur visar sig min träning konkret och praktiskt i mitt dagliga liv? Är jag villig att göra ett nytt beslut om att fortsätta, vara öppen för vad det kan ge?
Inbjudan är ta ett beslut om att börja om på nytt. Beginner´s mind. Tålamod. Tillit.

You don´t have to like it. You just have to do it.
Keep on practicing.
Jon Kabat Zinn

Träningen med 8 veckors programmet i MBSR har visat sig att många upptäcker att de återhämtar sig snabbare från stress och att stress även reduceras. Det kanske har blivit tydligare för oss att vi har ett sk känslofokuserat copingmönster där vi är bra på att acceptera det som inte går att förändra men inte så bra på att göra något åt det som går att förändra. Eller att vi är bra på att förändra det som går att förändra men inte så bra på att acceptera det som inte går att förändra. Ju mer vi kan använda oss av båda desto bättre.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra;
mod att förändra det jag kan;
och förstånd att inse skillnaden.
Reinhold Niebuhr

Ibland säger vi eller hör någon annan säga: ” jag är stressad” men vad menar vi verkligen med det?. Kanske utgår vi från att vi vet vad den andre menar och förmodligen tror vi att vi vet vad vi själva menar. Men, har vi verkligen utforskat och känt efter?

Hur vet du att det är stress du känner?

Hur känns det fysiskt inombords just nu? Kanske; varmt, kallt, spänt, rörligt, kaotiskt, vibrerar, kör runt. Exakt var i kroppen känner du det? Kan du känna var förnimmelsen börjar och var den slutar. Var känns det som mest obehaglig? Var i det obehagliga känns det minst? Finns det någonstans i det obehagliga som faktiskt känns neutralt? Kanske finns det någonstans i kroppen där vi inte känner något alls, en stum avstängd känsla. Hur känns det i den förnimmelsen, iskallt, svalt, som blöt snö, kall deg, stål?
Vad är det för specifika känslor och beteenden som ofta kopplas på stressen?

Out beyond ideas
of wrongdoing and rightdoing,
there is a field.
I’ll meet you there.
When the soul lies down
in that grass,
the world is too full to talk about.
Ideas, language
– even the phrase “each other” –
do not make any sense.
Rumi

Blixtsnabbt slår fight and flight responsen till som ökar tillflöde av adrenalin och kortisol och stresscyklen hålls igång. Dömande och strävan triggar mer stress. Vi vill inte känna det som känns utan kanske något annat, lite mer eller lite mindre, bara inte just det som är just nu. En av attityderna i mindfulness är acceptans, tillåtelse. Inte att man skall bli passiverad och ett offer. Det är som det är just nu oavsett om jag vill eller inte, om det är rättvist eller inte. Fakta. Att acceptera att jag inte accepterar. Det är såhär det är just nu. När vi kan acceptera det som är kan vi börja göra medvetna val hur att förhålla oss till det som redan är.
Ju mer vi väljer medvetet ökar vår tillit till oss själva, vi känner och kraft och frihet. Ur det kommer frukter som glädje och tacksamhet.

En man jagades av en stor tiger. Han sprang så fort han kunde och nådde fram till en klippkant. Då såg han ett träd som växte just vid randen och stäckte sina grenar ner mot stupet. Mannen tog tag i en av de största grenarna och kastade sig mot stupet, hållandes grenen.
I desperation skrek han, medans tigern vrålade:
-Hjälp! Finns det någon som kan hjälpa mig?
-Ja, jag finns här, svarade en röst.
-Å, Gud, är det du? Vad ska jag göra? Hjälp mig!
-Släpp taget, svarade rösten.
Mannen tystnade en kort stund och ropade sedan:
-Finns det någon annan där?

Vi uppmärksammar vänligt utan att döma och värdera. Träningen är att våga stanna kvar, se det som är och i det seendet laddas stress ut. Vi möter så gott vi kan och så mycket vi kan utifrån var vi är med oss själva och träningen. Ju mer vi kan stanna kvar i kroppen, andningsankaret dvs i nuet så kan vi se klarare och med ökad förståelse som bidrar till att stressen sänks av sig själv. Ju mer vi är i nuet desto klarare ser vi och med ökade närvaron och medvetenhet kan gamla mönster och vanor steg för steg brytas. Vi går inte igång på stress som förr, vi är kanske mindre rädda för reaktionerna och vi tolkar mindre. Kanske vi upptäcker att vi inte alls är så stressande som vi har trott.

Forskning visar att genom träning i 8 veckors programmet så har man sett att vår hjärna är plastisk dvs föränderlig och att områden i hjärnan tex amygdala minskar och andra ökar som har att göra med självkänsla, glädje, logik, medvetenhet och närvaro.

Pay attention.
Nothing more.
Jon Kabat Zinn

Av Ann Kristin Pracheeta

Igjen møtast me alle tre på Dharma Mountain og Katarina er like fullt tilstade.

Saman med oss.

Det er som om me er i lag alle saman, sjølv om ho er i Sverige og me i Noreg.

Når ho snakkar til oss sansar me tilstedeværelsen hennar og stemma hennar får oss igjen til å lande.

Landa i oss sjølv. I vårt hus. Kjenne fjellet i oss.

Det er som om ho veit akkurat kva me treng å høyre. Kva kroppen vår treng for at me skal klare å vera i den. Når stress, smerter eller rastlausheit vil ta oss ut.

Katarina ber oss ta kontakt med sittestillinga vår, fjellet vårt, og venleg notera kva som er i oss akkurat der og då.

«Høyr på lyd som lyd. Inni rommet. Utafor rommet. Inni kroppen. Ikkje set namn på det, og lytt med heile kroppen» – Katarina

Av og til er kjenslene, fornemmelsane, tankane som skyer; dei berre passerer. Andre gonger stupar me inn i dei og blir med i dragsuget, og blir dratt med framover, bakover. Som ein karusell som berre går fortare og fortare, utan at me kjem nokon stad.

Kanskje klarer me å sjå dette raskare og raskare; og koma lettare tilbake til sittestillinga vår. Til oss sjølv.

«Observer dei forskjellige tankane; uro-tankar, planleggings-tankar, framtids-tankar. La dei passere forbi, orda, bokstavane. Me er ikkje i hovudet når me observerar, men i heile kroppen – i sittestillinga» – Katarina

Det var annleis å observera tankane, det var meir motstand og tyngre å vera til stade i kroppen enn når me berre observerte lydar. Det ligg ei redsle for at tankane skal ta over, og spesielt viss det er ein tung eller vanskeleg tanke som kjem. Når me trur at me er tankane våre.

«Eg var ein gong der då tankane styrte meir eller mindre alt; eg drukna i tankane. Det var ingen god stad å vera» – Hans Dhama

Og når me er redd, når me ikkje vil vere i det som er ubehageleg så har me lett for å ville rømme, prøve å unngå det.

Med ei enkel øving illustrerer Katarina korleis kroppen vår reagerer på «flight»,når me vil unngå noko. Med å vende andletet til eine sida, som om det er noko me ikkje vil sjå; og late som om me pressar det bort med hendene våre så gav det oss alle tre sterke kroppselege reaksjonar som frysningar og sterkt ubehag inni kroppen.

For å løyse opp i kroppen etter dette gjorde me lette, mjuke strekkøvelsar

Korleis påverkar stress oss? Korleis møter me det? Blir me mersame på det i same augneblink som det oppstår? Kva situasjonar skaper stress?

Me blir stressa når me blir stressa.

«Dagen i dag byrja med at eg forsov meg. Eg våkna på det tidspunktet eg skulle vera her på Dharma Mountain for dette møtet. Stresset skaut fart. Eg skulle ha dataen med, eg hadde koden til nettet og Skype, og eg visste at Katarina skulle vidare etter møtet og hadde begrensa med tid. Men ganske kjapt tenkte eg – Mindfulness. Mindfulness. Og tenkte at eg kunne kalle det for Mindful – forsoving og bruke det som ein øvelse. Blei eg stressa? Ja, men på ein anna måte enn før. Eg fekk vondt i magen med tanke på at eg hadde nokon som venta på meg, men slik var det nett då. Eg kunne ikkje gjere noko annleis. Enn å nytta høvet til å benytta det eg hadde lært, og det passa jo fint til vekas oppgåver. Før hadde dette vore 10 på stress-skalaen, no vart det rundt 5-6» – Ann Kristin Pracheeta

Katarina ber oss om å aktivere stresset i kroppen med å gå gjennom ein opplevelse som skapte stress i oss gjennom veka som var.

Kven var der, kva blei sagt, kva blei gjort, korleis var stemmeleiet, augekontakten. Når me har fått kontakt med det så skulle me sleppe hendelsen og kjenne på stresset – reaksjonane. Så observera korleis det oppfører seg i kroppen, korleis det ser ut inni oss.

Med åpenheit og tillit til kroppen.

Heile tida i kontakt med sittestillinga og pusten.

Ikkje handtera noko, forstå eller analysera.

Berre la reaksjonane vere der og ha tillit til at kroppen kan ta hand om den.

Kor er me i kroppen? Opplever me å vere ein heil kropp? Er me berre i hovudet? Eller på den plassen der me framleis kjenner ein respons?

«Sjå om du kan kvila i opplevinga av at du er ein heil kropp. Heile baksida, framsida, innsida. Heile du sit» – Katarina

Er det stressreaksjon att i kroppen?

Fins det ein stad som er nøytral?

Ein stad som er behageleg?

«Når eg hadde tillit til at kroppen ordna opp i stresset så var det noko som slapp taket. Det blei heilt borte, og eg har ei behageleg kjensle i kroppen» – Dhama

«Det er uvant å ha den følelsen eg har i kroppen no. Kroppen min er heilt roleg no. Eg var heilt inni den stressa situasjonen, og så blei det berre borte. Det er sjeldan kost å ha ei sånn kjensla i kroppen. Eg er mykje i stresset i kroppen til vanleg, og det kjennes så framand ut når kroppen har gitt slepp no. Uvant og rart men veldig godt» – Gangi

Heimeleksa

Me skal fortsette med bodyscan eller lette yoga øvelsar 6 gonger i veka og sitte i stillheit 20 minutt for dagen. Eit mindfull måltid per dag og gjere den kvardagslige tingen ein gong for dagen.

Me skal vera merksam på kjensla av å stå fast, vere blokkert, nummen og når me stenger ute augneblinken. Og me skal forsetta å vere merksam på stressreaksjonar og oppførsel denne veka. Og fokusere på vanskelege eller stressande samtaler/møter.

Ei ny veke med nye augneblink.

Av Ann Kristin Pracheeta

Ein dag eg var i slalombakken og stod på telemarkski så kjente eg på at eg ikkje hadde kontakt med kroppen min, berre stykkevis og delt. Det var som om eg ikkje hadde kontroll over beina mine og dei kjentes nesten ut som om dei ikkje var mine. Det var rett og slett ubehageleg. Første turen endte med at eg datt; og det var som om eg berre venta på det. Eg var heilt utafor meg sjølv.

Eg hugsar eg tenkte undervegs: «Pust, berre pust. Ta kontakt med føtene dine, sjå på dei medan du sklir. Sjå at dei er der. Og pust djupt». Dette gjentok eg om att og om att. Men det låg veldig mykje motstand frå å ville vere i kroppen og eg tenkte på å gje meg allereie etter andre turen.

Men noko sa meg at eg skulle fortsette. Etter tre turar tok eg meg ein liten pause i kafèen.

Og etterpå, når eg kom utatt så var alt endra seg. Eg såg klarare, eg kjente større delar av kroppen min og føtene mine var mykje meir følsomme. Eg vart meir trygg inni meg. Ikkje veit eg kva som skjedde, men dei neste to timane i bakken var mykje meir levande og morosame.

Og ingen nye fall.

Mindfulness är heartfulness

Det kinesiska tecknet för meditation och hjärta är
samma, exakt översatt betyder det ” I hjärtat
nu”.

Hjärtat är fundamentet i träningen i mindfulness.
Med attityderna vänlighet och kärleksfullhet gentemot
oss själva och våra inre upplevelser vattnar vi
kärlek och medkänsla.
Ur det kan kvaliteer som medkänsla och en djupare
förståelse blomma.

När vi vänder detta inåt mot oss själva
är det ganska naturligt att vår lyhördhet blir
mer finstämd, att vi vågar och vill lyssna på oss
själva, vår kropp, vågar stanna upp mer och mer.
Det är som om tilliten till vänlighet och kärlek
får drivet, sinnets tankesnurr att stanna upp lite så vi
kan vara mer i den enda tid som finns. NU.

Som en naturlig respons kommer fler blommor i form av tillit,
glädje och tacksamhet. Tillit till vår kropp, tillit att
våga stanna kvar i kroppen, tillit till livet, tillit till
något som är större än oss själva.
Vi bottnar mer i oss själva och får en djupare och
klarare klangbotten.

Extending the reach of our own heart
lets us live in the world
in ways that embody greater wisdom and compassion,
lovingkindness equanimity, and ultimately,
the joy inherent in being alive.

Jon Kabit Zinn

Mindfulness is loving kindness.
Jon Kabat Zinn

Ukens kommentar av Katarina Lundblad

Stanna kvar i kroppen

De flesta av oss är väl bekanta med stress och har förmodligen någon gång känt mer utmanande känslor som tex. smärta, ångest, nedstämdhet eller sorg. Det är en del av att vara människa. Genom prägling och uppforstran lär vi oss medvetet eller omedvetet hur vi skall möta känslor. När jag gick i skolan pratade man aldrig om känslor inte ens vid svåra situationer.På samma sätt som många av oss lärt hemifrån gjorde man på den tiden i skolan. Man tystande ner, låtsades som inget, tryckte undan och förträngde. Vi har överlevt som art genom fight/flight och självklart är det mycket värdefullt vid fara, men inte vid stressande negativa oroframkallande tankar.

I boken “Mindfulness mot nedstämdhet” av de världsledande forskarna, psykologerna och meditatörerna Williams, Teasdale, Segal och Kabat-Zinn skriver man om betydelsen av att möta obehag med nyfikenhet och vänlighet och hur det förändrar hjärnan, att den limbiska delen av hjärnan får mindre utrymme när vi tar in information (fight/flight)och mer i neo cortex (logiskt tänkande)där vi kan ta medvetna beslut utifrån här och nu och där det förflutna har mindre makt över oss. Erfarenheterna är inte längre laddade på samma sätt och kan integreras.

I boken skriver de “Vi kan reagera på vår stress, nedstämdhet som om den vore ett hot, och när vi gör det utlöses hjärnans “undvikandesystem”, det inte bara kyler ner den instintiva motpolen, vår lust att närma oss känslan eller en annan person med tex engagemang och välvilja, utan får oss att undvika våra egna impulser och känslor genom att förtränga dem, frysa ut eller in dem och på olika sätt låtsas som de inte existerar. Konskevensen blir inte att vi bara förlorar kontakten med våra oönskade negativa känslor och kropps-förnimmelser utan också stympar vår förmåga att känna överhuvudtaget, vare sig det handlar om goda eller mer utmanande känslor.”

I trauma och chock är konskevensen ännu större på hjärnan och vår kropp, vi fryser, stänger av helt. Den amerikanska militären samarbetar just nu med Center for Mindfulness i USA och forskning pågår hur att arbeta med hemvändande soldater som lider av Post Traumatisk Stresssyndrom och träning i mindfulnes.

Med stor vänlighet, villighet och mod kan man träna sig att komma tillbaka från tillstånd av dissassociation, det är min egen livserfarenhet.

Genom att förstå vad som händer inombord på ett medvetet sätt, sätta ord känslor och förnimmelser, beskriva utan att döma och värdera. Utgångspunkten är att hitta sin trygga bas i ankaret kroppen genom kontakt med underlaget, upplevelsen av att vara en hel kropp och andningen. De är alltid där!

(i ångest, starkt stress, rädsla känner vi oftast just de delar som är obehagliga men inte resten av kroppen och oftas har vi ingen kontakt med fötterna, underlaget)

Jag har genom åren arbetat en hel del med människor som mått dåligt av fysisk och psykisk smärta, trauma, panikångest och varit utanför kroppen, dvs inte riktigt i kontakt. Bara genom att hjälpa till att stanna kvar i kroppen reduceras massor av stress och rädsla.

I mindfulness finns inga krav så om jag inte vill, kan eller vågar så ser jag det i respekt för mig själv.

Ju mer jag vågar se oavsett så vattnas tilliten till oss själva, självrespekt.

Don’t turn your head.
Keep looking
at the bandaged place.
That’s where
the light enters you.

Rumi

Levende mindfulness

Av Dharma Mountain

Våre tre deltagere er nå i sin fjerde uke av 8 ukers programmet i Mindfulness, MBSR.

Når man tar mindfulness inn i sin hverdag, inn i sitt hjem, inn i sin livssituasjon, inn i sine relasjoner – så skjer det noe. Våre deltagere er nå godt i gang med øvelsene som hører til 8 ukers programmet – som integreres i hver enkelts hverdag og livssituasjon. Og – hver enkelt gjør sine unike erfaringer.

Kanskje har du fulgt våre deltagere gjennom disse første ukene? Kanskje har du lest Katarina Lundblads ukentlige kommentarer til deltagernes erfaringer så langt? Og – deltagernes personlige innlegg.

Bloggen kom til som følge av vårt ønske om å dele vår erfaring med meditasjon og mindfulness – dele hvordan mindfulness kan integreres i hverdagen. Dette er en levende prosess. Derfor inviterer Dharma Mountain alle lesere til å delta i å skape en aktiv blogg – gjennom å skrive kommentarer og å stille spørsmål til deltagerne og Katarina Lundblad.

Kanskje har du gjort dine egne erfaringer gjennom å følge våre deltageres erfaringer, eller kanskje du har verdifulle erfaringer med mindfulness fra ditt eget liv som du kan tenke deg å dele med andre lesere. Skriv gjerne en kommentar til blogginnleggene og del med oss!

Sammen skaper vi denne reisen.

Av Ann Kristin Pracheeta

Kor lett har det vore denne veka? Korleis reagerte me når me møtte ubehaget i oss? I ein situasjon? I møte med eit menneske? Klarte me å stoppe opp i det i eitt – to – ti sekund? Eller blei det for utmattande? Blei det for vondt? Korleis forholdt me oss – pressa me ubehaget bort eller lata me som om me ikkje såg det?

Når me føler, fornemmer, sansar noko i oss sjølv er me, eller hjernen vår veldig kjapp til å gjenkjenne det og gi det eit namn. Den fortel oss «Dette er stress, dette er redsel, dette er uro». Med å sette eit nanm på det, så rettare ein fokuset meir mot det og ubehaget vert større.

Men kva var det me eigentleg kjente i kroppen då me sa til oss sjøv at me var stressa? Det var faktisk ikkje noko anna enn strømningar og prikkingar i magen og nedover begge beina. Kva var det eigentleg me følte då me sa at me var redd? Det var ikkje anna enn at pusten vart meir overfladisk og me kjente knytingar i bringa.

Kroppen seier jo ingenting, kroppen set ikkje ord på noko – den berre viser oss korleis det er der og då.

Lørdagen denne veka hadde me tre ei spontan deling ein dag me var på DM. Og litt overraskande så sa den eine etter den andre at dagen før hadde vore veldig tung. Litt på forskjellige måtar. Gangi hadde vore irritert, Dhama gjekk brått heilt tom for energi og eg hadde vore nedfor.

Alle følte på at dette med å møte det som var ubehageleg ikkje alltid var like greitt eller enkelt.

«Det kostar til tider mykje å føla på det eg har rømt frå» – Ann Kristin Pracheeta

Katarina spør oss kor engasjert me er no til å følgje resten programmet? Når vi er komne til fjerde veke og fire gjenstår. Heilt ærleg.

Dhama seier at det har vore mykje tungt denne veka. Det har ikkje alltid gått så enkelt å gjere øvelsane. Litt på grunn av at han er byrja i jobb att og er i vekke heimefrå 3-4 dagar i veka. Body- scanningane må han ha gjort sittande for å ikkje sovne. Somme gonger har han ikkje orka eller gidda å gjort øvingane. Katarina spør om når han valgte å ikkje gjere øvelsen, var det då greitt for han? Utan at han fekk ei kjensle av at han burde egentlig gjort det.

«Eg slo meg stort sett til ro med valget eg tok, og eg klarte å fange meg sjølv viss eg byrja å dømme meg for det» – Hans Dhama

No i dag har energien snudd og han føler seg veldig klar for å fortsette.

Gangi har hatt fullt opp med ungar denne veka sidan det har vore vinterferie. Og det har vore ein del stress. Det har vore vanskeleg å fått tid og sted for å gjere dei forskjellige øvelsane. Men ho føler seg klar for å fortsette.

Katarina sier når det «koker» i hovudet, og me har mykje mentalt stress så kan det hjelpe med å stryke seg sjølv i andletet og bak over håret. Over armar, bringa, magen, låra, beina og heilt ned til føtene. Dette er med på å roe ned nervesystemet seier ho. Og det mentale stresset.

Eg, Ann Kristin Pracheeta har denne veka opplevd å møte mykje tungt. Eg kjenner at eg har klart innimellom og forholda meg annleis til det eg har følt i kroppen. Utan å gje det noko namn. Eg har vore uvel, kjent på nummenheit, prikkingar og knytingar. Berre vore med kroppen som den var.

Me treng ikkje forstå det kroppen viser oss; berre sjå det, kjenne på det.

Denne timen gjorde me tre øvelsar som alle gjekk på å møte det som er ubehageleg.

Først sat me i sittestillingen og rette merksemda vår mot ubehaget, for å trene på å sjå det. Å møta det ut i frå sittestillingen og pusten. Korleis kjennes det? Kor i kroppen føler me det? Varmt? Kaldt? Stengt? Numment? Berre observera det og beskrive det. Og i ubehaget, kjenn kroppen din – fjellet ditt, huset ditt. Ver i kontakt med kroppen sjølv om du kjenner på ubehag.

Etterpå ba ho oss om å utforske nummenheita. Nummenheit i kroppen kjem ofte etter langvarig stress, sjokk eller traumer. Kroppen stenger av. Dei områdene byrjar me ofte å unngå for det kan vere ubehageleg å kjenne på at me ikkje føler noko. Det kan oppfattast som om me er utan følelsar, avkorta, avstumpa. Er me like nummen over alt i kroppen? Kor byrjar den? Kor sluttar den? Er det fysisk eller emosjonell smerte eller ingen av delane? Er det like kaldt over alt? Varmt? Er de nokon bevegelsar nokon stader?

Så ba ho oss å sitte eller ligge, og ta kontakt med kroppen og pusten vår på ny, og la det vera basen for tryggleiken. Me skulle gå gjennom ein hendelse som hadde vore ubehageleg eller stressande under veka som var gått.Så detaljert som råd.

Og prøve å gje slepp på etiketten me hadde eller ville sette på kjenslene. Berre utforskande og nyfiken møte det som var ubehageleg. Venleg sjå det.

Om det blei for sterkt eller vanskeleg, så berre vende tilbake til kroppen og pusten for å finne forankring der. Og i kontakten med underlaget. Me avslutta med å sjå om det var fornemmelsar som kjentes nøytrale, ingenting spesielt eller kanskje til og med behagelige.

«Etter meir tillit me har til å våga og vera i kroppen, og bli der så kan me holda både det som er ubehageleg, nøytralt eller behageleg» – Katarina.

Har me ha tillit til dette nye som me møter i oss sjølve?

Dette var tunge øvelsar å gjera så når Katarina foreslo at me kunne riste laus litt med ein dans så var me veldig enig i det.

Mindful dansing kom som ein ekstra øvelse!

Heimeleksa

Me skal fortsette med bodyscan eller lette yoga øvelsar 6 gonger i veka og sitte i stillheit 20 minutt for dagen. Eit mindfull måltid per dag og gjere den kvardagslige tingen ein gong for dagen.

Me skal vere merksam på stressreaksjonar og oppførsel utan å prøve å endre dei. Me skal vera merksam på følelsen av å stå fast, vere blokkert, nummenheit og når me stenger ute augneblinken.

Ukens kommentar av Katarina Lundblad

I vecka tre tränar vi att stanna upp och bli medveten om att vi upplever en behaglig förnimmelse, känsla. Man kan ju undra hur det är möjligt att missa det vi längtar så mycket efter…Vår omedvetna autopilot är och drivkraften framåt mot ett bättre nästa ögonblick är stark. I vecka tre tränar vi under en vecka att lägga märke till behagliga förnimmelser. För att tydliggöra upplevelsen får man med sig några frågor som man kan ställa om man vill.

Hur ser situtionen ut? Vad hände? Hur kändes det fysiskt? Vilka känslor kände du? Hur såg tankeflödet ut? Var i kroppen upplevde du detta?

När vi har det jobbigt och utmanande är det väldigt lätt att vi inte “förväntar” oss att det kan kännas behagligt vilket gör att vi enkelt missar ögonblicket. Likaså när vi har ett stresspåslag eller smärta i kroppen är det lätt att vi generaliserar óch upplever allt som sker inombords som stress eller smärta. Vi utforskar helt ekelt inte vår upplevelse utan drar sekundsnabba slutsater. Våra slutsater följs sedan av tankar-nya känslor och förnimmerlser och beteende utifrån vår tidigare dragna slutsats.

Man har valt att ha med denna övning tidigt i programmet för att göra deltagaren medveten om att det finns ögonblick som vi missar som är behagliga. Dessa stunder kan vara några sekunder, vardagliga, utan att de har någon koppling till om vi har god eller dålig ekonomi, om vi är friska eller inte. Självklart är det så att ju mer vi är medvetna om dessa ögonblick hur korta de än är så får vi mer tillit till kroppen, oss själva, andra och livet.

Vi kan medvetet välja var vi lägger fokus. Inte att vi exkluderar eller stänger av något obehagligt. Vi låter det vara, stannar i ankaret anding och underlag och kommer vänligt och bestämt tillbaka till det behagliga som vi valt att hålla fokus på.

“Vi lever i ögonblicket, i den värld vi uppmärksammar. Det betyder att hjärnan skapar vår värld när den bestämmer vad vi skall lägga märke till.” Åsa Nilsonne, Professor, psykiatriker och terapuet i DBT (Dialektisk Beteende Terapi, Mindfulness är en av grundpelarna i DBT.)

Vi tränar oss att känna våra gränser i alla övningar vi gör speciellt i mindful yoga. Om vi har en tendens att puscha för att komma fram till våra mål, undika som ett sätt att skydda oss så kommer det såklart fram i träningen. Återigen tränar vi att öppet se hur vi möter vår gräns och att göra det utan att döma eller värdera. Ju mer vi kan möta vår gräns, vila där samarbetar vi med kroppen. I yogan som man gör i mindfulnesss handlar det inte om positionen i sig utan om vår närvaro i rörelsen, att vara med i hela kroppen med respekt för just vår kropps begränsingar och öppen för att det kan förändras.

En del av oss har långvarig stress, chock och trauma som uttrycker sig bla i kroppen genom stumhet, avstängdhet och att inte känna vissa delar av kroppen. Det kan upplevas obahagligt att vara i kontakt med dessa avstängda områden. Vi tränar att inkludera dem vänligt. Hela kroppen är med även om vi inte känner och är närvarande i hela kroppen. Jag, Katarina har levt stor del av mitt vuxna liv utan att känna kroppen. Jag visste inte om att jag var avstängd och mer eller mindre levde i dissassociation, “utanför kroppen” Det var först när jag kom i kontakt med terapueter som själva mediterar och arbetar med meditation som utgångspunkt i sitt terapeutiska arbete och liv som jag började känna att jag inte var i min kropp, inte kunde känna. Det var första steget på en lång, lång resa tillbaka till mig själv och livet.

” The soil of practice requires the fertilizer of deep self-acceptance and self-compassion. Harshness and striving ultimately engender unawareness and insensitivity, furterhing fragmentation just when we have an opportunity to recognize that we are already ok, already whole”

Jon Kabat Zinn

Å møta behaget

Av Ann Kristin Pracheeta

Me sit i sittestillinga vår. Stemma til Katarina får oss atter ei gong til å fokusere på kroppen vår. Mjukt, venleg og nyfiken. Lytt, sjå og føl. Kva er det som er der? Rastlausheit eller ro? Varme eller kulde? Vondt eller godt? Korleis kjennes det?

Er det ein stad me føler behag i kroppen? Kor? Rett merksemda, nærværet, pusten til den staden. Ikkje for å endre det eller gjere det annleis.

Ver med sittestillinga, pusten, ankeret og sitt i det som er.

«Gje plass til den kjensla, dei kjenslene som allereie er ei virkeligheit – gjennom å berre sjå dei» – Katarina

I lette, mjuke liggande yogaøvelser kjenner me på våre eigne grenser.

I alle øvelsane er pusten med – og inkluderer deler i kroppen der vi kjenner spenning eller strekk. Me pustar med nærvær til dei stadene der me kjenner ei spenning.

Me inkluder heile kroppen. Kjenner på responsen i kroppen – kan me strekke meir eller pusher me oss då? Me trener på å ligge presis på vår eiga grense, å vera lydhør ovanfor oss sjølve.

Blir me meir i kontakt med kroppen gjennom desse øvelsane? Føler me varme, tyngde, kjensla av nærvær? Områder som er opne, tomme, behagelige?

Kroppen kjennes mot underlaget. Det me følte for eit minutt sidan har endra seg til noko anna, til ein annan stad, kanskje det er borte.

Ofte ser me i ettertid at noko var fint, godt eller behageleg. Skituren på fjellet i forgårs, ferieturen i fjor sommar eller for tre minuttar sidan når ein låg på sofaen og høyrte på musikk. Akkurat når det skjedde så såg me det ikkje. Fordi me var ikkje i kontakt med nuet.

Det er lett å miste dei behagelege augneblinkane, fordi tankane seier noko anna. Dei kan vere opptatt med smerten, dårlig økonomi eller den uforklarlige redsla. Nett no er ein i ei krise og då er det ikkje rom for det som er behageleg.

«På ei side kjenner eg på mykje som er trist og tungt, og at eg har smerter i kroppen. Og kor lite eg eigentleg ynskjer å vere i den. Men det å få desse augneblinkane der eg kjenner at eg er her, og at det er godt og vere her. Det betyr mykje – dei augneblinkane vert veldig rike» – Ann Kristin Pracheeta

Korleis var det å møta det som var behageleg? Klarte me å sjå det akkurat i det det behagelege var der eller tok det sekund, minutt, timar, dagar.

Når me møter noko behagelig i oss, så kjem det ofte ein automatisk respons innanifrå som gjer det endå meir behagelig. Ein blir glad av å bli glad.

«Skuleklassen til dotter mi skulle komme heim til oss for å sjå film, og dette vart bestemt kort tid i forvegen. Det måtte ommøblerast i stova, og ikkje minst trengtes det noko meir å sitte på og det hadde eg ikkje. Og eg som alltid vil klare meg sjølv og ikkje vere til bry for andre, kjente stor glede over den hjelpa eg fekk den dagen. Først på telefon blei eg gledelig overraska over at venner organiserte med å komme til meg med stolar eg kunne låne, slik at eg slapp å reise ut. Og gleda voks endå meir når vennene mine kom her med dei» – Monica Gangi

Av og til kan me også oppleve behagelege ting i situasjonar som eigentleg ikkje er behagelige eller spesielle, som når me kjører bil eller er på jobb. Der me kanskje til og med er stressa eller urolig, og det eigentleg ikkje passer inn.

«Eg har byrja å jobbe igjen no. Og eg kjenner at eg har med meg mindfulness i det. Når eg bruker kroppen min no så bruker eg den på ein ny måte. Eg kjenner eg er mykje sterkare. Det er mykje som skjer med denne kroppen som er behageleg» – Hans Dhama

Litt etter litt – klarer me å koma nærare det behagelige? Å vera i det akkurat når det skjer.

Er me i eller litt utanfor kroppen vår?

«… og fortare og fortare oppdage at me ikkje er i kroppen vår; og lære korleis det kjennes…» – Katarina

Fyrst bli kjent med korleis det er å ikkje vere i kroppen vår, for så å erfare korleis det er å vere i oss sjølv, i huset vårt.

Ei kjensle av å vere avstengt kan ofte koma etter lengre periodar i livet der ein har vore i angst, redsel eller stress. Denne avstengte kjensla skaper avstand til kroppen og igjen ofte redsel eller stress for å vere i den.

Ein trekkjer seg fort tilbake frå kontakt med omverda, og kjensler som å ikkje vere god nok eller at det er noko feil med meg dukker gjerne opp. Å berre vita om denne kjensla kan hjelpe oss å koma inn igjen. Gjerne bryt med dette med å gjera noko anna, ta kontakt att med omverda og byrja å sjå at dette er ikkje meg.

Heimeleksa

Til neste veke skal me utforske ubehaget fortel Katarina oss. Om sjå korleis me forholde oss til det. Går vi i kamp med det, ein «fight» eller rømmer me, «flight». Får me tanker som «Dette er feil å kjenne, dette vil eg ikkje kjenne»? Kanskje me blir sint og dømmer oss sjølv? Kanskje me byrjar å trøstespise for å undertrykke det?

Katarina seier at når me ikkje vil møte motstanden skjer det også noko med kroppen vår. Me byrjar å forsvare oss og pusten og musklar samarbeider i det forsvaret. Me trekkjer oss gjerne litt saman og det blir tyngre å puste. Pusten blir meir overfladisk. Dette er ein reaksjon for å sleppe å kjenne på følelsar.

Katarina spør oss kva som skjer når me puster lite og overfladisk, og ber oss prøve det. Me kjenner alle tre ganske snart at det skaper stress eller ubehag i kroppen. Er vi klar for å møte det ubehagelige og vera tilstede i det?

«Våg å ver i kroppen og møt alt med respekt og venlegheit» – Katarina

Utanom å øve på å møte det ubehagelege så skal me fortsette med bodyscan eller ståande/liggande yoga øvelsar 6 gonger i veka. Sitte 15 minutt kvar dag, eitt mindful måltid for dagen og den kvardagslege øvelsen vår.

Av Hans Dhama

For det første så ble jeg med på dette fordi jeg går sykemeldt og det passer veldig  fint å kunne ta med mindfulness inn denne situasjonen.

Fra første dag merket jeg at dette var noe spesielt; det handler jo mye om pusten og å være tilstede med det jeg driver med. Jeg merker også hvor lite tilstede jeg kan være, at jeg gjør en ting og tenker på en annen ting.

Fra vi begynte på kurset har jeg merket hvor godt det er å være tilstede med meg selv, lage frokost i stillhet og spise den uten å drive med mange andre ting. Bare kose meg med å spise og slappe av.

Og se på tankene hvordan de drar i vei og hele tiden vil gjøre ting.

Jeg føler hvor viktig det er å komme tilbake til pusten for å være tilstede. Det er noe jeg vil ha med meg i hverdagen.

Allerede etter kort tid med mindfulness og kroppscanning er jeg blitt i bedre humør og har mer energi.

Jeg er mer tilstede med alt jeg gjør, som å pusse tenner. Det ble mer interessant for det er jo noe jeg bare gjør uten å tenke over hvordan jeg gjør det.

Om jeg er med dyrene mine så er det også mye mer morsomt når jeg er der med de, enn at jeg er mange andre steder i tankene.

Ser nå mens jeg sitter her og skriver, noe som jeg ikke synes er det mest interessante jeg gjør, at det er mange andre ting jeg heller skulle gjort i stedet. Men så tar jeg kontakt med pusten og sittestillingen, kjenner på kroppen min og så gjør jeg det likevel.

Fra jeg står opp om morgenen har jeg mindfulness med meg; den er der og hjelper meg å tenke på kroppen min som ikke er helt bra om dagen. Jeg har en liten skiveprolaps så jeg må gå litt sakte frem og tenke over hvordan jeg bruker ryggen min, og selvfølgelig resten av kroppen.

Jeg kjenner at mindfulness lærer meg å være mer vennlig mot kroppen min.

Ukens kommentar av Katarina Lundblad

Fåglarna har försvunit i skyn

och nu förflyktigas det sista molnet.

Vi sitter tillsammans, berget och jag

tills bara berget finns kvar.

Li Po

Träningen i mindfulness är att mer och mer lära oss känna tillit till vårt hus, vår kropp och med det klingar våra överlevnadsstrategier fight/flight långsamt av steg för steg. Vi kan börja uppfatta och möta en situationer mer utifrån detta nuet kontra en tidigare upplevd stress där fight/flight kopplas på blixtsnabbt. Vår fantastiska plastiska hjärna lär sig långsamt nya mer adekvata sätt att förhålla sig till obehag och stress. Nyfikenhet, vänlighet, tålamod och villighet att träna. Igen och igen.

Jon Kabat Zinn liksom många visa män och kvinnor i årtusende pratar mycket om berget som en arketyp. Berg är heliga platser liksom vårt hem, vårt hus vår kropp är ett tempel. Vi har kanske kommit långt ifrån oss själva genom inlärning, omedveten prägling och olika personliga trauman och behöver kanske bekanta oss med vårt hem, lära känna det, respektera och älska det.

Att smaka på det inre berget, lära känna det som ett ankare som alltid är där oavsett om vi känner det eller inte. Tålmodigt väntar det på oss. Det är oföränderligt oavsett inre stämmningar, vågor och väderlekar. Stilla, tomt, stablilt. Som en inbjudan kan vi då och då pröva att känna, smaka denna kvalité.

Möta motstånd

Med största sannolikhet kommer vi att känna motstånd någon gång eller flera gånger under 8 veckors programmet.

Träningen är att bara lägga korten på bordet för oss själva, erkänn för dig själv “jag känner motstånd”. Inbjudan är att inte stanna där utan utforksa. Hur pratar motståndet? “jag vill inte, orkar inte, pallar inte, vågar inte, kan inte, tror inte på detta”

Vi påminner oss att tankar är tankar och inte lika med fakta. Hur känns motståndet fysiskt? Tung i kroppen, dimmig, sömning, spänd, rastlös, stress? Var i kroppen känns det?

I huvudet, magen, bröstkrogen, käkarna…? Vilka känslor är jag medveten om? irritation, oro, rädsla….? Var i kroppen?

Vad upplever jag? Var? uan att döma, vädera och försöka ändra på något, göra det mindre, bättre eller annorlunda. Bara se och ge plats.

Om vi vill kan vi gå ett steg till: Inbjudan är att – så gott jag kan- vända den inre blicken dit, möta med närvaro, andning.

Hela tiden har vi sittställningen och andningen som ankare att gå tillbaka till.

Att bara veta om att vi känner motstånd utan att döma eller värdera oss själva är befriande i sig.

Öppenhet skapar mer tillit till oss själva och ökar naturligt vår egen villighet att vara mer i oss själva, hemma, närvarandes. Vi vattnar kontakten med vårt varande.

Kor er eg?

Av Ann Kristin Pracheeta

Kanskje oppdaga me at med å øve oss på å bli meir tilstede, så såg me heller kor lite me var det i liva våre? Kanskje prøvde me å endre på noko me ikkje likte, eller kanskje lot me det vera som det var? Kanskje hadde me augneblink innimellom, der noko var annleis og me kjente på akkurat det som var der?

«Frå fyrste dag merka eg at dette var noko spesielt. Det handler jo mykje om pusten og å være tilstade med det eg driver med. Eg merkar også kor lite tilstade eg kan vera, eg gjer ein ting og tenker på ein annan» – Hans Dhama

Det har vore ei veka med mange augeblikk som kom og gjekk, dei me såg og dei me ikkje ville sjå, og dei som kom som gåver.

For at me skal lande litt til denne timen så ber Katarina oss om å kjenna på sittestillinga vår, ta kontakt med beina våre og kjenne at me sit på stolen. Ho ber oss bevege overkroppen sakte, sakte frå side til side. Ikkje berre skuldrane, men kjenne at bevegelsen kjem heilt i frå nedre del av ryggen. Så ber ho oss om å gjere same bevegelsen fram og tilbake. Heile tida berre registrera endringar og fornemmelsar i kroppen, fysisk eller emosjonelt.

«Kan du kjenne fjellet i deg?» spør Katarina medan me sitt. Fjellet som er både stødig, mjukt og kraftfullt. Fjellet som vi har med oss heile tida, inni oss.

«Korleis har dykk det etter denne første veka?»

Katarina spør.

Monica Gangi nemner på at ho er svært trøytt. Katarina ber ho om å kjenne på kor i kroppe ho er trøytt. Og deretter å legge hendene på den staden. Med å rette fokus på denne måten mot den delen av hennar kropp som opplever trøyttleiken så gjer ein støtte gjennom berøringa og varmen frå hendene. Katarina snakker også om at det er to måtar å vere trøytt på. Den eine at ein er trøytt fysisk. Den andre at ein er meir mentalt trøytt, noko som kan gje ei kjensle av og vera i ei boble. Monica Gangi kjenner at med å gje merksemd til kroppen på denne måten så forsvinn litt av den trøyttleiken.

Ellers i løpet av veka som har gått har ho kjent at kvardagen hennar er noko kaotisk og travel utan at det eigentleg er nokon grunn til det.

“Det er litt vanskelig å vere Mindful når eg et, og iallfall å vere i stillheit når eg har familien rundt meg. Eg opplever også at eg har det så fryktelig travelt, at eg må skunde meg å ete sjølv om eg ikkje nødvendigvis har dårlig tid” – Monica Gangi

Det som er viktig er å sjå at det er ein tanke eller idè som ligg bak, seier Katarina. Ver nysgjerrig på tanken, sjå at det er mogleg å velja annleis. Ikkje bruk tid på kva tankar ein forsvann i, berre kom tilbake og sjå at det er som det er.

Det har vore generelt motstand i gruppa mot og gjere dei forskjellige øvelsane. Når tanken om og gjere ein bodyscan eller ete eit måltid i stillheit kom, så kom tankane fort med unnskyldningar eller distraksjonar.

“No er eg for trøtt til å øve meg på tilstedeværelse”, “No vil eg heller lesa denne boka”, “No passer det betre med en film”, «Eg må nett sjekke Facebook først», “Nei no vart det visst leggetid”.

Mange andre ting vart brått veldig viktige, fordi uro, smerter, stress eller liknande gjorde det vanskeleg og vere i nuet og i kroppen, og for å unngå å kjenne på det så var det lettare å forsvinne inn i noko anna. Masse motstand var ein av fylgjesvenene denne første veka.

«Eg ville berre gjera alt anna enn det eg skulle gjera. Det var berre nei, nei, nei. Som ein trassig liten unge» – Ann Kristin Pracheeta

Å sjå den motstanden er også å vere tilstede.

Å vere ein observatør utan å dømme uansett kva ein møter.

Sjølv om me gjerne ikkje fekk gjort alle øvelsane så ofte som me skulle så er mindfulness likevel blitt ein del av kvardagen til oss alle tre. Den har fått sin plass.

Mindfulness er eit ord som dukkar opp i tankane når me er heilt andre stader enn her og no – når me strevar etter å vera noko, endra noko, fikse noko. Det er som om ordet mindfulness nullstiller noko i oss og me blir dratt inn augneblikket der noko spør «Kor er eg akkurat no?».

«Eg var på veg til butikken, og i tankane mine var eg allerede der sjølv om eg enno ikkje hadde reist heimefrå ein gong. I det eg hadde låst ytterdøra og gått ned trappa så ser eg mot bilen. Og akkurat då traff eit snøfnugg meg på auga. Då var eg der eg var.» – Ann Kristin Pracheeta

Heimeleksa

I løpet av den neste veke er ei av oppgåvene og leggja merke til behagelege opplevelsar. Er me medviten om dei behagelege kjenslene i det dei kjem? Korleis kjennes det i kroppen? Kva kjensler vekkjer det? Me får eit skjema der me skal notere desse.

Vi skal også 6 gonger i løpet av dagen kjenne etter sittestillinga vår; ikkje endra den men observera den.

Me skal fortsette med bodyscan 6 gonger i veka, eit mindfull måltid og gjere den kvardagslige tingen vi har valgt ut ein gong for dagen.

Reisa i oss sjølv går vidare. Og djupare.

Her skal du motstand finne

Av Ann Kristin Pracheeta

Eg har kjent noko enormt på motstand mot alle ting som kunne hjelpa meg til å vera i nuet. Inni meg kom eg i kontakt ein energi som kjennes todelt. På ei side er den kraftfull og kreativ, på den andre sida er det mykje rastlausheit.

Ein del av meg gjer alt for å dra meg vekk i frå å gjere bodyscan, mindful-tannpussen, mindfull-måtidet. Men det som var fint var å berre tillate og observera denne motstanden, rastlausheita som den var.

“Greit eg ser deg at du er der, og nett no klarer eg ikkje å gjere noko med det”.

Eg kjente på tankar om at eg burde ha gjort meir. Men noko sa meg berre la det vere som det er. Ikkje prøv å gjera deg til noko anna eller noko meir enn akkurat det du er.

Når eg kjente på denne rastlausheita i dag, så var det noko som sa “Gå og ta deg eit bad!”.

Så det gjorde eg. Eg tappa i, og med karet halvfullt la eg meg oppi. Og med ei gong skjedde det noko. Eg kunne kjenna at vatnet kom høgare og høgare mot øyrene og ansiktet, eg låg fullt og heilt til stede – i ein augneblink som varte i eit kvarter.

“Samtale i badekaret”

Eg låg i badekaret

medan det

varme vatnet

fossa

utav tappekrana,

og til slutt

nådde vatnet

over øyro

mine.

Då brått

høyrte eg

at vatnet snakka

til meg.

Eg kunne ikkje

språket,

men eg

forstod.

Likevel

kan eg

ikkje gjenta

eit einaste ord.

Tankar är normalt, träningen är bara att inte följa med dem

Av Katarina Lundblad

Om jag lägger en groda i handen så kommer den att hoppa, förr eller senare. Oavsett hur många gånger du lägger den i handen så kommer den att hoppa. Grodor hoppar.

Våra tankar hoppar också. De går till framtiden eller till dåtiden. Det är normalt att tankar hoppar.

I mindfulness tränar vi att komma tillbaka till vårt ankare andningen – vänligt och bestämt, igen och igen. Vi låter tankarna hoppa vart de vill, när och vart de vill. Vi sitter kvar i oss själva, i vårt hus och observerar dem.

Igen och igen.